bloggen

Det vilar en tystnad över den här staden som ingen rår på. Jag har egentligen ingenting att säga till någon. Inga väl valda ord. Ingenting som skulle göra någon skillnad. Det här är vad som alltid har legat framför mina fötter.

Den kanske är här nu, den där dagen. Livets gång.

Jag kan inte säga att någonting har gått förlorat för jag tror inte att det fanns något av värde att klamra sig fast vid från första början. Det har aldrig funnits någonstans att ta vägen. Inga egna ben att stå på. Ingen famn, ingen tillflyktsort. Vi var förbrukade långt innan vi lärde oss att gå.

Här är jag ingenting annat än vad jag var då. Trycket över bröstet är detsamma.

Livets gång.
Livets gång.

Hur det kan komma sig att jag är så förbannat dålig på att blogga är ett mysterium. Jag menar, mina dagar består mestadels av ledig tid och jag gillar att skriva.. det kanske vore på sin plats med en liten åhutning för att få fart på det här.

Lotta har inte mindre än två gånger under loppet av två veckor lurat i mig att det kan vara behagligt att gå på vattengympa.. och jag, jag har svalt det. Jag skojar inte. Vattengympa för kom-igång medelålderskvinnor är definitivt min nya grej. Gymkortet gick på drygt 3000:- och det köpet glädjer mig mer än mitt nya PS3 + GTA IV. Det bästa som skulle kunna hända nu är att jag håller i det här och inom loppet av ett år är medlem i ett medelmåttigt korpenlag.

Kontraktet för vår assköna lägga i Visättra går ut i början av december, men vi har redan hittat en ny. En trea på 57kvm i Älvsjö.. lite mindre och inte lika fräsh som vår nuvarande, men med fler kommunikationer och som sagt mer centralt belägen. Jag är nöjd.

Och så är mitt intensiva idol-experiment över. Tanken var att följa programet från start till mål, ägna all min energi åt att hitta en favorit och gå in för det hundraprocentigt.. ja, ni fattar. Det gick hur som helst över all förväntan. Jag blev huvudstupa engagerad i mina nya hjälte. Tanken på vilket lätt byte för kommersialismen jag uppenbarligen är gör mig lite skakis alltså.. men ja.. vad fan ska man göra.

aldrig funderat speciellt mycket över människans existens eller meningen med livet.. det har liksom alltid fallit sig naturligt att det inte gör någon skillnad. Det tar slut när det tar slut och jag kan inte komma på något annat funktionellt förhållningssätt än att helt enkelt finna sig i det. Det finns ingenting att dalta om, ingenting som förändrar situationen. Det kunde ha blivit bättre, det kunde ha blivit sämre. Nu blev det som det blev.

Och andra sidan går det sällan en dag utan att jag undrar, spekulerar lite för mycket. Kommer på mig själv under simpla vardagliga procedurer med att önska att vissa skeden i livet tett sig annorlunda. En rad olika skeden men kanske framförallt ett. Jag kommer inte ifrån känslan av att vara en människan som prioriterat mig själv framför någon annan, värdesatt mina egna intressen framför någon annans liv. Jag har ingen aning om vad som fick mig att inte inse att jag i just det skedet gjorde ett val. Att ingenting gick att kombinera. Vart är den där andra chansen när man som bäst behöver den?


Jag tycker uppenbarligen en sak, känner en annan. Det kanske är så det ska vara, jag vet inte. Jag vet inte om jag vill veta. När allt kommer omkring gör det knappast någon skillnad.

Piteåvisiten blev väl kanske inte riktigt som väntat. Låg sjuk i fyra av sex dagar och hann inte med mer än ett roastersbeök och en kallestripp. De två dagar jag kunde stå på benen och göra något var och andra sidan grymt roliga och jag har blivit ett par erfarenheter rikare, helt klart.

Ja, och så har vi ju det här med FRA-lagen. Alla vet vad alla tycker och det finns egentligen inte så mycket att säga. Sverige kommer aldrig bli vad det har varit.

Piteå väntar. Ser fram emot vänner och mor samt Kaffos balkong. Kaffo som förresten varit här på celebert besök i över en vecka. Blev glatt överraskad när jag insåg att jag skulle ha någon att hitta på fuffens med nattetid.. bland annat en harmonisk nattpromenad i Huddinges djupa skogar som innefattade en präktig svängom på en malplacerad dansbana och en flykt från ett par högljudda tunderturkar. Vi lyckades också med bragden att under en liten barrunda stöta på den om möjligt märkligaste personen jag träffat i hela mitt liv och som senare utsatte mig för brutal flatterror. Får rysningar bara jag tänker på människan. Men slutet gott allting gott. Hade en jävligt trevlig vecka.

Min mor kom dessutom hit några dagar efter att Kaffo åkt hem. Även det celebert och trevligt. Vår födelsedagspresent var tre biljetter till Globen, SM-final innebandy.. balrog torskade men livet var efter en stunds betänketid sig ändå likt. Vi hängde även en hel del i kulturhuset eftersom min mor är torsk på teater. Det hade säkert jag också ha varit om jag bara hade prioriterat mina estetiska sidor. Varför gör jag inte det förresten?

Jaja, det var det det.

Kanske hade jag någonstans önskat att det tagit slut när allting var som bäst. När allting låg platt framför mina fötter, när mitt engagemang inför mig själv och min tillvaro var genuin och tillförlitlig. När jag på ett eller annat sätt hittade tillbaka till något rent och ädelt, kände mig tillfreds med mig själv igen.

Jag ville aldrig falla tillbaka, ville aldrig konfronteras av fler snedsteg. Jag trodde någonstans att den tiden var förbi och att livet hade fler utbud. Jag vet inte om någonting föll mig ur händerna eller om jag helt enkelt inte hade något annat val. Om det verkligen fanns något annat alternativ.

Jag har tappat gnistan. Jag har tappat kontakten med mig själv och min natur. Jag har ingen aning om hur man lär sig att leva med sig själv.

Natten spenderades mestadels i vaket tillstånd och klockan åtta damp det ner ett fenomenalt mess i korgen. Det var Kaffo som meddelade att hon befann sig i huvudstaden. Hon hade under natten konstaterat att det vore ett smart drag att bege sig någonstans, tagit första bästa flyg och.. ja, hamnat här helt enkelt. Nu stod hon på arlanda och visste inte riktigt hur hon skulle ta sig någonstans eller exakt vart hon skulle, men belåten var hon. Fan vad jag garvade. Helt underbart! Hoppas att hennes visit blir ett par dagar och att vi hinner hänga ordentligt. Som jag har längtat efter besök!

I måndags snavade jag över en betongplatta och råkade ta emot mig med huvudet istället för händerna. Det känns inte så jävla elegant egentligen. Alltså jag hade ju hellre fått en hjärnskakning av något mer imponerande.. som ett basebollträ i huvudet eller något åt det hållet. Nu sitter jag ju bara här och känner mig som ett klantarsel och får inte ens tycka synd om mig själv. Dessutom kommer jag på tusen nyttiga saker jag verkligen skulle vilja göra nu när jag inte får anstränga mig.. damsuga, vaska, sortera kläder, lämna in kvitton, hämta ut biljetterna osv. Eftersom alla insisterar på att jag måste vila överväger jag givetvis att göra det i smyg.. damsuga och vaska där det behövs men inte märks liksom. Lite festligt måste ju jag också få ha.


There would be psalms sung by a choir
I would have a white robe a halo newly acquired
Id be at peace and Id have no desire
If Id lived right

I fredags vältrade vi oss i lyx på ett fyrstjärnigt hotell på östermalm, blev bjussade på skumpa och middag i VIP-rummet samt dansunderhållning med en springande servitris vars uppdrag i princip var att se till att våra vinglas aldrig var tomma. Vi gjorde vårt bästa för att gå, stå, sitta, prata och gestikulera på medelklassvis i ett tappert försök att smälta in.. det gick som väntat. Man kan aldrig dölja att man inte har mer än en tjuga på kontot.

Snart kommer min mor hit och jag ser fram emot det. Jag och Lotta har beställt teaterbiljetter till Den smala vägen + hemliga biljetter till en i mitt tycke betydligt mäktigare tillställning. Det är rätt trevligt att få känna sig som ett bra barn ibland.. ett såntdär barn som liksom tillför familjen någonting. Det kanske är nu det är meningen att man ska få en vuxnare relation till sin mor.. köpa damsugare till varandra och sådär. Jaja, jag märker väl.

Det finns en enda anledning till att jag inte har uppdaterat bloggen på ett tag. Jag har så mycket att skriva om att jag inte vet vart jag ska börja, och det ger mig panik. Insikten om att jag dessutom redan hunnit glömma det mesta gör mig hysterisk.

Dagarna i Huddinge flyter på.. jag är betydligt mer aktiv och pigg på livet än jag någonsin varit de sista åren i Piteå. Ändå fattas mig min hemstad. Jag antar att det blev en större mental omställning än jag trodde att flytta ner så abrupt.. hux flux var mina vänner drygt 100 mil ifrån mig och allt det som varit en naturlig del av mitt sociala liv fanns plötsligt inte tillgängligt. Jag tror verkligen att jag saknar folket i Piteå.. vardagsstrukturer och sociala koder som jag växt upp med och anpassat mig efter. Ett sätt att uttrycka sig, kommunicera och umgås som jag är van vid och känner mig trygg med.

Jaja, huvudsaken är kanske att jag fortfarande får kontinuerliga uppdateringar om vilka som inte sköter sig på Kalles. Man har iallafall koll på det viktigaste så att säga.

Innerstadsläggan är ett minne blott och Flemingsberg står på tur.
En flytt från pinsamt prekär svensk medelklass till skrikiga och påträngande dunderturkar i full ghettomundering. Passar mig fint.

För ett par dagar sedan kom jag på mig själv med att ha tappat yberpeppen för bloggen. Kanske mest eftersom jag ändå inte minns vad jag har gjort. Releasefesten på Stureplan och Salemmarschen möjligtvis, men att göra någon form av skriftlig redovisning av dessa två säregna situationer känns som en allt för mödosamt bedrift.

Annars är allt lika bra och jag är lika kär. Nätterna den sista tiden har jag kanske upplevt lite mer påfrestande än de brukar göra. Lotta pluggar och somnar tidigt, jag pluggar inte och somnar sent. Dessa mellantimmar nattetid där ingenting vettigt finns att göra och ingen baby finns att prata med börjar gro in sig och bli mer regel än undantag. Fan vad jag önskar att jag kunde sova som vanligt folk.. det tär på möblemanget i hjärnan. Jag känner mig liksom aldrig riktigt lika utomordentligt skarptänkt längre.

Jag tror att de senaste dagarna har fått mig att (mestadels omedvetet) begrunda den kanske mest påtagliga insikt livet hittils hunnit berikat mig med - insikten om livet som ett bottenlöst kraftprov utan något för mig begripligt syfte. Jag har grubblat en hel del genom livets gång och i vissa perioder till och med försökt att kritiskt granska betraktandet av hjärtat som en befläckad blodpump, men längre kommer jag inte. Jag tror att det har blivit en otvivelaktig sanning som har kommit för att stanna - hjärtat är helt enkelt ingenting annat än ett meningslöst vitalt organ som varken rymmer inspiration eller förtröstan. Ett vitalt organ som sätter hinder för det konsekventa tänkandet. Blockerar människan att tänka klart, motverkar människan att befinna sig i god mental hälsa. Att leva efter invanda mönster där det emotionella stycket övergår till att vara en markant beståndsdel i människans liv kan omöjligt leda till någonting annat än vemod och tvivel. Känslomässig isolering kan måhända te sig monotont och händelsefattigt, men jag tvivlar på att något annat alternativ är möjligt för den som inte orkar ströva runt med en sargad själ.

Alltså det finns ett par existentiella frågor som jag känner att jag måste reda ut för att få frid i själen. För det första; Är meningen med livet att vart man än förflyttar sig så är det tvunget att stå en gigantisk klädhög längst färdbanan för en att snava över och näst intill bryta nacken? Och om det nu är det som verkligen är meningen med livet, hur många gånger ska man behöva upprepa denna process innan livet känns fullbordat?

Oseriösa svar undanbedes.

Med Vänliga Hälsningar,
Klunsen

"Men WILLIAM, det där är ju inte ens din!"
Så kan det låta på tunnelbanan när en morsa placerar sin barnsvagnsunge brevid en annan barnvagnsunge och till sin förskräckelse upptäcker att hennes unge, lycklig som aldrig förut precis har lyckats roffa åt sig den andra barnvagnsungens stora fina röda ballong och kort därefter brister ut i ett elakt garv. När den elaka ungen dessutom vägrar att ge ifrån sig ballongen var det fan i mig svårt att hålla masken. Det grämer mig lite att jag aldrig får veta vad det blir av den där ungen.. jaja, huvudsaken är att det finns fler än jag som har en lång och prövosam framtid på Kumla att se fram emot.

Lotta har köpt en ny laptop som jag med stor entusiasm försöker att ockupera så ofta som möjligt. När jag gör det så låtsas jag att det är min egen och det hela blir till en lika gemytlig upplevelse varenda gång. Fan också, jag måste också köpa en ny dator så fort som möjligt. En laptop eller en stationär? En stationär eller en laptop? Med mitt sparkapital på för närvarande cirka 200 kronor räcker det kanske till en.. jag vet inte.. internetkabel?

Mer än att köpa en ny dator måste jag hitta ett hangout i staden. Vi har ju egentligen redan ett, biljardkrogen på mariatorget, men jag tror att jag måste hitta något annat också. Typ ett ställe där man går med ekonomisk vinst. Slå två smugor i en fäll, som mamma brukar säga.

Igår hade vi förresten en utomordentligt trevlig kväll med mat och spel tillsammans med Camilla och Linnea. Jag gillar verkligen det sättet att umgås.. 3-5 pers runt ett köksbord en hel kväll. Denna konst att socialisera sig utan att behöva klämma fem öl fascinerar mig verkligen. Mitt livstidsprojekt är att anamma detta sätt att vara människa. Jag tror att jag är på god väg.

Torsdagen är över. Det jag trodde skulle lämna ett spår av vanmakt, ilska, uppgivenhet och framförallt oro inför framtiden har istället visat sig vara en erfarenhet som gett mig en enorm motivation och styrka i mig själv. Jag har lämnat torsdagen med högt huvud och vetskapen om att min rätt att få handla som en emotionellt fungerbar individ faktiskt är godtagbar även under lagens långa arm.

Jag har känt mig som Albert Fish på flykt från death row och alla blandade känslor inför hela situationen har gjort sig påminda i tid och otid. Det har varit en känslomässig bergodalbana av framförallt förnedring och vanära. Jag har lärt mig att respekt och hänsyn inte är ett förutsatt mänskligt beteende hos alla och att inte ens människor man delat sig själv och sin vardag med under en lång period av sitt liv är införstådda med begreppet. Jag har fortfarande svårt att förstå hur en människa kan bete sig på ett sådant för mig totalt verklighetsfrämmande sätt, villken värld man egentligen lever i när man är kapabel till att visa en sådan obehaglig känslomässig kyla och bristande självinsikt.. men det är väl inte upp till mig att ta reda på. Mitt liv går vidare och denna gigantiska avlastning från mina axlar gör det hela en gnutta lättare.

Alla simpla men ack så markanta uppbackningar jag fått från människor runt omkring mig har varit till mer nytta än vad ni kan föreställa er. Även om man vet med sig det man vet med sig, ser stark ut och har en någorlunda handfast tro på sig själv så ger det en fördelaktig trygghet i en bedrövlig situation.

Vad kan passa bättre som avrundning av torsdagens säregna procedur än min mors spontana muntliga reaktion sekunden efter domen; "Bättre lycka nästa gång, J."

Kära dagbok, i fredags blev jag stockholmare. Vi bor i Hornstull på Södermalm fram till december, det känns en aning över min liga.. jag skulle passa bättre i en förort helt klart. Men bortsett från att allting i Hornstull luktar medelklass så trivs jag och mår hur bra som helst. Ja, alltså bortsett från det så är faktiskt allting perfekt. Vi bor dessutom lite undanskymt från rusningstrafiken så den där stressen har inte infunnit sig än och lär inte göra.
Lotta kommer att ta magisterexamen i sociologi och jag kommer att bli en avdankad förtidspensinär på existensminimum. Man skulle ju kunna tro att detta på lång sikt kan innebära ingrodda partnerroller och maktmönster, men vid noga eftertanke lär det faktiskt inte vara några större problem. Jag har nämligen räknat ut att om jag fortsätter att leva som jag gör, att ständigt vara fel person på fel plats vid fel tidpunkt, så kommer jag ändå spendera halva mitt liv på Kumla.

Jag undrar om poker är dagens aktivitet. Jo, så måste det vara.

Hej dagboken,
så här skulle jag se ut om jag vore ett vanställt barn samt en mangafigur.

Enligt min granne finns det främst tre faktorer som gör mig snarlik en ko. Jag är snäll men trög och har en platt röv. Samma granne har under min senaste livstid väckt mig iallafall tre gånger i veckan och dessutom tvingat mig att röra på mig minst en gång per dag. Jag antar att det är bra för mitt fysiska välmående, men ändå liksom. Om hon inte vore rätt snäll för det mesta, eller bör jag säga innerst inne, så vore detta ett solklart fall för tingsrätten. Jag kommer ju ändå att bli skillad på det där med tingsrätten inom kort.

På tal om grannar kommer jag ju att ha nya sådana om mindre än två veckor. Rätt oväntat att det blev Stockholm, men saker och ting förändras när man blir kär har jag hört.. hips vips tycker man om något man aldrig trodde att man skulle göra. Ja, som Stockholm.
Jag är så kär, så kär, så kär.