bloggen

Alltså det finns ett par existentiella frågor som jag känner att jag måste reda ut för att få frid i själen. För det första; Är meningen med livet att vart man än förflyttar sig så är det tvunget att stå en gigantisk klädhög längst färdbanan för en att snava över och näst intill bryta nacken? Och om det nu är det som verkligen är meningen med livet, hur många gånger ska man behöva upprepa denna process innan livet känns fullbordat?

Oseriösa svar undanbedes.

Med Vänliga Hälsningar,
Klunsen

"Men WILLIAM, det där är ju inte ens din!"
Så kan det låta på tunnelbanan när en morsa placerar sin barnsvagnsunge brevid en annan barnvagnsunge och till sin förskräckelse upptäcker att hennes unge, lycklig som aldrig förut precis har lyckats roffa åt sig den andra barnvagnsungens stora fina röda ballong och kort därefter brister ut i ett elakt garv. När den elaka ungen dessutom vägrar att ge ifrån sig ballongen var det fan i mig svårt att hålla masken. Det grämer mig lite att jag aldrig får veta vad det blir av den där ungen.. jaja, huvudsaken är att det finns fler än jag som har en lång och prövosam framtid på Kumla att se fram emot.

Lotta har köpt en ny laptop som jag med stor entusiasm försöker att ockupera så ofta som möjligt. När jag gör det så låtsas jag att det är min egen och det hela blir till en lika gemytlig upplevelse varenda gång. Fan också, jag måste också köpa en ny dator så fort som möjligt. En laptop eller en stationär? En stationär eller en laptop? Med mitt sparkapital på för närvarande cirka 200 kronor räcker det kanske till en.. jag vet inte.. internetkabel?

Mer än att köpa en ny dator måste jag hitta ett hangout i staden. Vi har ju egentligen redan ett, biljardkrogen på mariatorget, men jag tror att jag måste hitta något annat också. Typ ett ställe där man går med ekonomisk vinst. Slå två smugor i en fäll, som mamma brukar säga.

Igår hade vi förresten en utomordentligt trevlig kväll med mat och spel tillsammans med Camilla och Linnea. Jag gillar verkligen det sättet att umgås.. 3-5 pers runt ett köksbord en hel kväll. Denna konst att socialisera sig utan att behöva klämma fem öl fascinerar mig verkligen. Mitt livstidsprojekt är att anamma detta sätt att vara människa. Jag tror att jag är på god väg.

Torsdagen är över. Det jag trodde skulle lämna ett spår av vanmakt, ilska, uppgivenhet och framförallt oro inför framtiden har istället visat sig vara en erfarenhet som gett mig en enorm motivation och styrka i mig själv. Jag har lämnat torsdagen med högt huvud och vetskapen om att min rätt att få handla som en emotionellt fungerbar individ faktiskt är godtagbar även under lagens långa arm.

Jag har känt mig som Albert Fish på flykt från death row och alla blandade känslor inför hela situationen har gjort sig påminda i tid och otid. Det har varit en känslomässig bergodalbana av framförallt förnedring och vanära. Jag har lärt mig att respekt och hänsyn inte är ett förutsatt mänskligt beteende hos alla och att inte ens människor man delat sig själv och sin vardag med under en lång period av sitt liv är införstådda med begreppet. Jag har fortfarande svårt att förstå hur en människa kan bete sig på ett sådant för mig totalt verklighetsfrämmande sätt, villken värld man egentligen lever i när man är kapabel till att visa en sådan obehaglig känslomässig kyla och bristande självinsikt.. men det är väl inte upp till mig att ta reda på. Mitt liv går vidare och denna gigantiska avlastning från mina axlar gör det hela en gnutta lättare.

Alla simpla men ack så markanta uppbackningar jag fått från människor runt omkring mig har varit till mer nytta än vad ni kan föreställa er. Även om man vet med sig det man vet med sig, ser stark ut och har en någorlunda handfast tro på sig själv så ger det en fördelaktig trygghet i en bedrövlig situation.

Vad kan passa bättre som avrundning av torsdagens säregna procedur än min mors spontana muntliga reaktion sekunden efter domen; "Bättre lycka nästa gång, J."