Livet
Jag kan inte sitta upp utan att böja ryggen och nacken så till den grad att man inte skulle kunna urskilja mig i ett bollhav, mina fötter är varken speciellt stora eller tunga men det verkar vara en praktisk omöjlighet för mig att lyfta på dem när jag går, jag kan inte komma ihåg saker hur många liv som än står på spel, jag kan inte komma i tid till någonting utan någons hjälp och inte ens då, jag skulle kunna skriva ner ett A4-ark på de platser i staden som jag ramlat eller tappat byxorna, jag välter ut saker regelbundet, jag måste för det mesta sätta mig ner och aktivera tankeverksamheten i minst en halvtimma för att komma ihåg vad jag har gjort dagen innan, jag hittar inte till H&M utan att stanna upp fem gånger under promenaden för att lokalisera mig, jag måste träffa en person tio gånger innan jag känner igen denne vilket resulterar i att jag aldrig hälsar på folk och därmed beter mig som en dryg jävel, jag har fram till 21 års ålder trott att en björntjänst varit någonting bra och säkerligen använt mig av den termen vid helt fel tillfällen och slutligen har jag matvanor som en amerikansk sydstatspatriot och det är ett världsomvälvande mysterie att jag inte måste fraktas fram.
Med detta vill jag mest bara säga att jag från botten av mitt hjärta hoppas att mina bloggbesökare förstår vilket eländigt liv jag lever och förslagsvis startar en fond till minne av mig när jag tids nog snavar framför ett pendeltåg. Alternativt visar lite sympati och bjuder mig på valfri vardagsrumsmöbel. Jag skulle behöva en ny soffa.
Nattens fynd
Dessvärre minns jag inte exakt vart jag var eller vart jag var påväg, men jag har en känsla av att jag befann mig precis utanför min port och sedmera påväg hem.
Jaja, hur som helst var jag påväg någonstans och mumlade för mig själv alternativt med någon annan om livet i största allmänhet och med tanke på mitt oförklarligt väcka sinnestillstånd hasade jag mig förmodligen inte så smidigt fram. (Nu när jag tänker efter hoppas jag verkligen att ingen såg mig.. det vore förödande för den sofistikerade imagen jag har försökt slipa på i sommar.)
Plötsligt såg jag någonting grått på backen som verkade sprattla en aning. Tak i helvetet, det var ju en gammal tant! Hon pratade osammanhängande, visste inte vart hon bodde och hade av fallet att döma slagit sig i huvudet. Som den trogna samhällstjänare man är fanns inget annat alternativ än att sätta mig ner och prata lite med detta yrväder samtidigt som jag konstaterade att det nog var lika bra att ringa ambulansen. När de hämtade henne pekade hon på mig och sa "Hon är bra! Hon är bra!" Det gav mig den ultimata egokicken som jag givetvis var förtjänt av och detta kommer jag att leva länge på.
Tack för mig.
/Rikets riddare
Summeringen
Jag undrar verkligen hur jag gör för att glömma bort min blogg ett halvår i taget. Jaja, det är väl inte märkligare än någonting annat just nu. Det känns som att mycket har hänt på kort tid och det sista halvåret har bjudit på ett par händelser jag förhoppningsvis kommer att berätta för mina barnbarn.
- Sommaren har varit den bästa på bra många år. Jag har hållt mig i skinnet och tagit tag i mitt kanske mest konkreta och uppenbara problem. Förmodligen mycket tack vare att Lotta har bott här. Jag har haft någonting annat av värde att vända mig till än femton kannor på Kalles och en trasslig blackout morgonen efter. Jag tror att jag har börjat förstå att det mest lyckade sättet att vara människa kanske inte är att stänga av och tränga bort. Jag har försökt att öppna mig så gott det går, gett en bit av mig själv, konstaterat att det trots allt kanske inte är så obehagligt med en känsla av tillhörighet och välbefinnande. Vi får se om jag utvecklas.
- Jag har konfronterat en gammal väl som dessvärre stod mig väldigt nära. Den dagen lämnade ett bastant strypgrepp runt min hals. Att se honom igen framkallade en sådan äcklande känsla i min kropp, kryp under huden, en kniv i magen. Men trots att den dagen påminde mig om känslan av att vara så totalt utelämnad och förnedrad, finns det någon slags stolthet i mig och en tanke på att det jag gjorde kanske var det starkaste jag har gjort i hela mitt liv. Jag tog någon slags mod till mig och fick sagt precis det jag ville ha sagt.
- Jag har på det mest makabra sätt lyckats med bragden att kallas till förhör, personutredning och slutligen rättegång för att ha handlat som alla känslomässigt fungerbara människor skulle ha handlat. Men vad spelar det för roll i rättsväsendets ögon. Jaja, så är livet.
Det var den korta summeringen av ett par av halvårets händelser. Tiden har kort och gott varit bra i största allmänhet med en touch av sinnessjuk overklighetsförankring. Jag undrar på tal om det hur gammal man måste vara för att skriva en bok om sitt liv. Jag skulle förmodligen kunna börja redan nu, men med tanke på hur mycket mer oförklarliga saker jag kommer att utsättas för kanske det är bäst att vänta i iallafall 50 år till. Puss på er.