Livet

Jag funderar ganska ofta på om jag har någon form av utveckligsstörning eller om jag på något annat sätt är mentalt rubbad och disfunktionell. Om det inte vore för att jag är så otroligt bildskön, välbevandrad och intellektuell hade jag varit omyndigförklarad för länge sen.

Jag kan inte sitta upp utan att böja ryggen och nacken så till den grad att man inte skulle kunna urskilja mig i ett bollhav, mina fötter är varken speciellt stora eller tunga men det verkar vara en praktisk omöjlighet för mig att lyfta på dem när jag går, jag kan inte komma ihåg saker hur många liv som än står på spel, jag kan inte komma i tid till någonting utan någons hjälp och inte ens då, jag skulle kunna skriva ner ett A4-ark på de platser i staden som jag ramlat eller tappat byxorna, jag  välter ut saker regelbundet, jag måste för det mesta sätta mig ner och aktivera tankeverksamheten i minst en halvtimma för att komma ihåg vad jag har gjort dagen innan, jag hittar inte till H&M utan att stanna upp fem gånger under promenaden för att lokalisera mig, jag måste träffa en person tio gånger innan jag känner igen denne vilket resulterar i att jag aldrig hälsar på folk och därmed beter mig som en dryg jävel, jag har fram till 21 års ålder trott att en björntjänst varit någonting bra och säkerligen använt mig av den termen vid helt fel tillfällen och slutligen har jag matvanor som en amerikansk sydstatspatriot och det är ett världsomvälvande mysterie att jag inte måste fraktas fram.

Med detta vill jag mest bara säga att jag från botten av mitt hjärta hoppas att mina bloggbesökare förstår vilket eländigt liv jag lever och förslagsvis startar en fond till minne av mig när jag tids nog snavar framför ett pendeltåg. Alternativt visar lite sympati och bjuder mig på valfri vardagsrumsmöbel. Jag skulle behöva en ny soffa.

Kommentarer
Postat av: kullagulla

puss puss

2007-08-30 @ 13:30:38
Postat av: fia

*dör av skratt*


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback