bloggen

Det finns ingenting som folk gör mig så ständigt påmind om som att jag inte har någon rumpa. Senast för några dagar sedan fick jag höra att jag borde göra ett rumpinplantat. Det vore ju höjden av självständighet, att ha silikon i arslet. Detta inlägget är nog för övrigt en tydlig idikation på att jag, inte nog med bryr mig om vad folk säger och tycker, jag gör det så till den milda grad att jag måste skriva om det offentligt också. Vad månne det bliva av mig.
Ett silikonarsle?

Jaja, nog om det. Jag har köpt nyttig mat för slantarna jag fick av min far som kom på oväntat besök. Jag undrar om han är rik eller försöker verka rik.. men med tanke på vilken social status han har så tippar jag på det sistnämnda.

På tal om min far har han faktiskt ett par förträffliga sidor. Jag trodde inte att det fanns en mindre tekniskt begåvad människa på denna jord förrän jag fick äran att delta i hans första (och sista?) möte med datorer. Detta var för inte allt för många år sedan och han hade bland annat en säregen förmåga att hålla inne varenda tangent så att en bokstav plötsligt blev femtio på rad. Jag antar att detta förbryllade eller generade honom eftersom han lämnade stolen ganska snabbt och har verkat bittert ointresserad av datorer sedan dess. Det enda jag kan höra honom muttra om lite då och då är benämningen "XPQ11." Om min arma stenåldersfar försöker skoja till det eller om någon briljant person har tutat i honom att det verkligen finns en dator som heter XPQ11 får jag väl aldrig veta.

För mindre än ett år sedan skulle jag förresten lära honom att skicka SMS. Efter många slitsamma minuter fick jag lön för mödan. Jag har fortfarande kvar messet. 
"HHJ SAAXNNA 0005 4."

Jag undrar verkligen hur jag gör för att glömma bort min blogg ett halvår i taget. Jaja, det är väl inte märkligare än någonting annat just nu. Det känns som att mycket har hänt på kort tid och det sista halvåret har bjudit på ett par händelser jag förhoppningsvis kommer att berätta för mina barnbarn.

- Sommaren har varit den bästa på bra många år. Jag har hållt mig i skinnet och tagit tag i mitt kanske mest konkreta och uppenbara problem. Förmodligen mycket tack vare att Lotta har bott här. Jag har haft någonting annat av värde att vända mig till än femton kannor på Kalles och en trasslig blackout morgonen efter. Jag tror att jag har börjat förstå att det mest lyckade sättet att vara människa kanske inte är att stänga av och tränga bort. Jag har försökt att öppna mig så gott det går, gett en bit av mig själv, konstaterat att det trots allt kanske inte är så obehagligt med en känsla av tillhörighet och välbefinnande. Vi får se om jag utvecklas.

- Jag har konfronterat en gammal väl som dessvärre stod mig väldigt nära. Den dagen lämnade ett bastant strypgrepp runt min hals. Att se honom igen framkallade en sådan äcklande känsla i min kropp, kryp under huden, en kniv i magen. Men trots att den dagen påminde mig om känslan av att vara så totalt utelämnad och förnedrad, finns det någon slags stolthet i mig och en tanke på att det jag gjorde kanske var det starkaste jag har gjort i hela mitt liv. Jag tog någon slags mod till mig och fick sagt precis det jag ville ha sagt.

- Jag har på det mest makabra sätt lyckats med bragden att kallas till förhör, personutredning och slutligen rättegång för att ha handlat som alla känslomässigt fungerbara människor skulle ha handlat. Men vad spelar det för roll i rättsväsendets ögon. Jaja, så är livet.

Det var den korta summeringen av ett par av halvårets händelser. Tiden har kort och gott varit bra i största allmänhet med en touch av sinnessjuk overklighetsförankring. Jag undrar på tal om det hur gammal man måste vara för att skriva en bok om sitt liv. Jag skulle förmodligen kunna börja redan nu, men med tanke på hur mycket mer oförklarliga saker jag kommer att utsättas för kanske det är bäst att vänta i iallafall 50 år till. Puss på er.