Torsdagen
Torsdagen är över. Det jag trodde skulle lämna ett spår av vanmakt, ilska, uppgivenhet och framförallt oro inför framtiden har istället visat sig vara en erfarenhet som gett mig en enorm motivation och styrka i mig själv. Jag har lämnat torsdagen med högt huvud och vetskapen om att min rätt att få handla som en emotionellt fungerbar individ faktiskt är godtagbar även under lagens långa arm.
Jag har känt mig som Albert Fish på flykt från death row och alla blandade känslor inför hela situationen har gjort sig påminda i tid och otid. Det har varit en känslomässig bergodalbana av framförallt förnedring och vanära. Jag har lärt mig att respekt och hänsyn inte är ett förutsatt mänskligt beteende hos alla och att inte ens människor man delat sig själv och sin vardag med under en lång period av sitt liv är införstådda med begreppet. Jag har fortfarande svårt att förstå hur en människa kan bete sig på ett sådant för mig totalt verklighetsfrämmande sätt, villken värld man egentligen lever i när man är kapabel till att visa en sådan obehaglig känslomässig kyla och bristande självinsikt.. men det är väl inte upp till mig att ta reda på. Mitt liv går vidare och denna gigantiska avlastning från mina axlar gör det hela en gnutta lättare.
Alla simpla men ack så markanta uppbackningar jag fått från människor runt omkring mig har varit till mer nytta än vad ni kan föreställa er. Även om man vet med sig det man vet med sig, ser stark ut och har en någorlunda handfast tro på sig själv så ger det en fördelaktig trygghet i en bedrövlig situation.
Vad kan passa bättre som avrundning av torsdagens säregna procedur än min mors spontana muntliga reaktion sekunden efter domen; "Bättre lycka nästa gång, J."
Jag har känt mig som Albert Fish på flykt från death row och alla blandade känslor inför hela situationen har gjort sig påminda i tid och otid. Det har varit en känslomässig bergodalbana av framförallt förnedring och vanära. Jag har lärt mig att respekt och hänsyn inte är ett förutsatt mänskligt beteende hos alla och att inte ens människor man delat sig själv och sin vardag med under en lång period av sitt liv är införstådda med begreppet. Jag har fortfarande svårt att förstå hur en människa kan bete sig på ett sådant för mig totalt verklighetsfrämmande sätt, villken värld man egentligen lever i när man är kapabel till att visa en sådan obehaglig känslomässig kyla och bristande självinsikt.. men det är väl inte upp till mig att ta reda på. Mitt liv går vidare och denna gigantiska avlastning från mina axlar gör det hela en gnutta lättare.
Alla simpla men ack så markanta uppbackningar jag fått från människor runt omkring mig har varit till mer nytta än vad ni kan föreställa er. Även om man vet med sig det man vet med sig, ser stark ut och har en någorlunda handfast tro på sig själv så ger det en fördelaktig trygghet i en bedrövlig situation.
Vad kan passa bättre som avrundning av torsdagens säregna procedur än min mors spontana muntliga reaktion sekunden efter domen; "Bättre lycka nästa gång, J."
Kommentarer
Trackback