Jag har ...
aldrig funderat speciellt mycket över människans existens eller meningen med livet.. det har liksom alltid fallit sig naturligt att det inte gör någon skillnad. Det tar slut när det tar slut och jag kan inte komma på något annat funktionellt förhållningssätt än att helt enkelt finna sig i det. Det finns ingenting att dalta om, ingenting som förändrar situationen. Det kunde ha blivit bättre, det kunde ha blivit sämre. Nu blev det som det blev.
Och andra sidan går det sällan en dag utan att jag undrar, spekulerar lite för mycket. Kommer på mig själv under simpla vardagliga procedurer med att önska att vissa skeden i livet tett sig annorlunda. En rad olika skeden men kanske framförallt ett. Jag kommer inte ifrån känslan av att vara en människan som prioriterat mig själv framför någon annan, värdesatt mina egna intressen framför någon annans liv. Jag har ingen aning om vad som fick mig att inte inse att jag i just det skedet gjorde ett val. Att ingenting gick att kombinera. Vart är den där andra chansen när man som bäst behöver den?
Jag tycker uppenbarligen en sak, känner en annan. Det kanske är så det ska vara, jag vet inte. Jag vet inte om jag vill veta. När allt kommer omkring gör det knappast någon skillnad.
Och andra sidan går det sällan en dag utan att jag undrar, spekulerar lite för mycket. Kommer på mig själv under simpla vardagliga procedurer med att önska att vissa skeden i livet tett sig annorlunda. En rad olika skeden men kanske framförallt ett. Jag kommer inte ifrån känslan av att vara en människan som prioriterat mig själv framför någon annan, värdesatt mina egna intressen framför någon annans liv. Jag har ingen aning om vad som fick mig att inte inse att jag i just det skedet gjorde ett val. Att ingenting gick att kombinera. Vart är den där andra chansen när man som bäst behöver den?
Jag tycker uppenbarligen en sak, känner en annan. Det kanske är så det ska vara, jag vet inte. Jag vet inte om jag vill veta. När allt kommer omkring gör det knappast någon skillnad.