bloggen

Innerstadsläggan är ett minne blott och Flemingsberg står på tur.
En flytt från pinsamt prekär svensk medelklass till skrikiga och påträngande dunderturkar i full ghettomundering. Passar mig fint.

För ett par dagar sedan kom jag på mig själv med att ha tappat yberpeppen för bloggen. Kanske mest eftersom jag ändå inte minns vad jag har gjort. Releasefesten på Stureplan och Salemmarschen möjligtvis, men att göra någon form av skriftlig redovisning av dessa två säregna situationer känns som en allt för mödosamt bedrift.

Annars är allt lika bra och jag är lika kär. Nätterna den sista tiden har jag kanske upplevt lite mer påfrestande än de brukar göra. Lotta pluggar och somnar tidigt, jag pluggar inte och somnar sent. Dessa mellantimmar nattetid där ingenting vettigt finns att göra och ingen baby finns att prata med börjar gro in sig och bli mer regel än undantag. Fan vad jag önskar att jag kunde sova som vanligt folk.. det tär på möblemanget i hjärnan. Jag känner mig liksom aldrig riktigt lika utomordentligt skarptänkt längre.