Teknik är döden
Det finns ingenting som folk gör mig så ständigt påmind om som att jag inte har någon rumpa. Senast för några dagar sedan fick jag höra att jag borde göra ett rumpinplantat. Det vore ju höjden av självständighet, att ha silikon i arslet. Detta inlägget är nog för övrigt en tydlig idikation på att jag, inte nog med bryr mig om vad folk säger och tycker, jag gör det så till den milda grad att jag måste skriva om det offentligt också. Vad månne det bliva av mig.
Ett silikonarsle?
Jaja, nog om det. Jag har köpt nyttig mat för slantarna jag fick av min far som kom på oväntat besök. Jag undrar om han är rik eller försöker verka rik.. men med tanke på vilken social status han har så tippar jag på det sistnämnda.
På tal om min far har han faktiskt ett par förträffliga sidor. Jag trodde inte att det fanns en mindre tekniskt begåvad människa på denna jord förrän jag fick äran att delta i hans första (och sista?) möte med datorer. Detta var för inte allt för många år sedan och han hade bland annat en säregen förmåga att hålla inne varenda tangent så att en bokstav plötsligt blev femtio på rad. Jag antar att detta förbryllade eller generade honom eftersom han lämnade stolen ganska snabbt och har verkat bittert ointresserad av datorer sedan dess. Det enda jag kan höra honom muttra om lite då och då är benämningen "XPQ11." Om min arma stenåldersfar försöker skoja till det eller om någon briljant person har tutat i honom att det verkligen finns en dator som heter XPQ11 får jag väl aldrig veta.
För mindre än ett år sedan skulle jag förresten lära honom att skicka SMS. Efter många slitsamma minuter fick jag lön för mödan. Jag har fortfarande kvar messet.
"HHJ SAAXNNA 0005 4."